Donald Trump och ”antikrigsrörelsen” har en sak gemensamt: De är övertygade om att det går att få Vladimir Putin att ta reson om man är lyhörd för hans ”perspektiv och långsiktiga intressen”.
Men Putin har ända sedan han kom till makten för 25 år sedan talat om vad hans ”perspektiv” är – att återupprätta det ryska imperiet. Frågan är om ukrainska folket och senare kanske de baltiska folken ska tvingas acceptera Putins mål när omvärlden vill vara ”lyhörd”
Problemet är att många under många år inte lyssnade på Putin, eller tog honom på allvar.
+ Redan när Putin utsågs till premiärminister 1999 slog han fast att Rysslands stormaktsambitioner stod fast och att landets historiska ”intressezoner” fortsatt är legitima:
”Russia has been a great power for centuries, and remains so. It has always had and still has legitimate zones of interest. We should not drop our guard in this respect, neither should we allow our opinion to be ignored.”
+ I ett tal till nationen 2005 kallade han Sovjetunionens sammanbrott för ”århundradets största geopolitiska katastrof och en tragedi för det ryska folket”.
+ Ännu tydligare om sin imperialistiska planer var Vladimir Putin 2007 när han på den internationella säkerhetskonferensen i München inför politiska ledare från hela västvärlden klargjorde att Ryssland inte längre erkänner den gällande säkerhetsordningen.
+ På Nato-toppmötet i Bukarest året därpå ifrågasatte Putin öppet Ukrainas existensrätt som en självständig stat. Putin varnade president George Bush:
“You understand George, that Ukraine is not even a state! What is Ukraine? Part of its territories is Eastern Europe, and part, and a significant one, was donated by us!” if Ukraine was nevertheless accepted into NATO, this state would simply cease to exist.”
Trots Putins aggressiva utspel var västvärlden övertygad om att han ville följa i Boris Jeltsin fotspår efter att Sovjetunionen upplösts. Nato och EU bjöd in Ryssland till samarbete under 1990-talet och ansträngde sig för att vara lyhörda till den ryska regimens önskemål.
Ryssland fick en ambassad i Natos högkvarter i Bryssel och presidenten deltog på Nato-toppmötena.
Putin utnyttjade välvilligheten till att först stärka sin ställning på hemmaplan. I Tjejtjenien slogs gerillan ner i ett långt blodigt krig. Medan omvärlden tittade på.
När Putin skickade soldater in i Georgien för att stödja två utbrytarrepubliker agerade Frankrikes president Nicolas Sarkozy, som var EU-ordförande, fredsmäklare. Med slutresultat att Ryssland fick behålla sina trupper i de två utbrytarrepublikerna. Långt ifrån EU:s krav på ”territoriell integrietet” för Georgien som skulle garanteras av FN-soldater.
När Putins ”gröna gubbar” 2014 dök upp på Krim, utanför flygplatsen, parlamentet och ukrainska militäranläggningar ringde USA:s president Barack Obama och protesterade. Men när det inte blev några andra reaktioner än telefonsamtal tog de gröna gubbarna snabbt över. Putin bekräftade att det var ryska soldater, och att det nu skulle hållas en folkomröstning om att Krim ska tillhöra Ryssland.
Putinregimen stöttade också så kallade folkliga uppror i Donetsk o Luhansk. Och när Ukraina planerade skicka in soldater för att stoppa revoltförsöken gick västledarna som Obama, Angela Merkel och Francois Hollande in och drev på för vapenstillestånd och fredsavtal – Minsk 1 och 2 – som innebar stora eftergifter för Ukraina och åtaganden som Putinregimen brutit mot om och om igen.
Putin fick blodad tand även av de militära framgångarna i Syrien och Afrika. Och när Ukraina trots ockupationen av stora delar av landet ändå började fördjupa samarbetet med EU och rikta in sig på Natomedlemskap slog Putinregimen till den 24 februari 2022 med sikte på att ta över hela landet i en snabb militär inmarsch.
Det var först då som västvärlden insåg Vladimir Putins mål att återupprätta det ryska imperiet och även såg det ukrainska folkets vilja att kämpa emot. EU och USA under Joe Biden införde sanktioner mot Ryssland och öppnade för massivt militärt och ekonomiskt stöd.
Även om det militära stödet hela tiden bromsats av rädsla för att Putin skulle bli desperat och ta till kärnvapen.
Men historien om Vladimir Putins långsiktiga mål och Rysslands ambition att Ukraina ska upphöra att existera verkar Donald Trump helt strunta i. Hans vision är en värld styrd av ”starka ledare”. Då blir det naturligt att förklara att Ukrainakriget är ”svage” Joe Bidens fel och aldrig skulle ha inletts om han varit president.
Donald Trump lovade ju att fixa fred på ett dygn om han blev president. Utifrån sina enda verkliga kunskaper – erfarenheterna som fastighetshaj – trodde han på att samma metoder skulle funka för att få en ”deal” om Ukraina. Han skickade för säkerhets skull en av sina polare – fastighetshajen Steve Witkoff – för att sköta snacket med Putin och erbjuda möjlighet till fina affärer.
Tre månader senare har Trump börjat tröttna. Putin har inte spelat med i Trumps plan att fixa Nobels fredspris åt honom. Därför hotar Trump nu att dra sig ur ”fredsförhandlingarna” om inte Ukraina gör med på ännu större eftergifter till både Putin och Trump.
I Trumps ”slutbud” lockas Putin med:
+ USA erkänner att Krim är en del av Ryssland. Trots att USA i tre internationella avtal med Ryssland garanterat Ukrainas suveränitet och gränser – 1991, 1994 och 1997. Som också fick Ukraina att överlämna sina kärnvapen till Ryssland.
+ Rysslands ockupation av stora delar av regionerna Luhansk, Donetsk, Kherson och Zaporizhzhia erkänns som ”de-facto” under rysk kontroll.
+ Ukraina kommer inte att få bli medlem i Nato. (Ukraina ”kan” dock komma att bli medlem i EU).
+ Alla sanktioner mot Ryssland upphävs.
+ Ryssland utlovas utökat ekonomiskt samarbete med USA. Särskilt inom industri- och energiområdet.
Medan Ukraina ”erbjuds”:
+ ”Robusta säkerhetsgarantier” i form av soldater från ett oklart antal europeiska och icke-europeiska länder. Inget sägs om amerikanska trupper.
+ ”Robusta säkerhetsgarantier” i form av soldater från ett oklart antal europeiska och icke-europeiska länder. Inget sägs om amerikanska trupper.
+ Ryssland ska dra sig tillbaka från de delar av storstaden Charkivs område som man ockuperar.
+ Floden Dnjepr längs gränsen ska kunna användas även av Ukraina.
+ Ukraina ska få ersättning för återuppbyggnaden efter kriget. Inget sägs dock om vem som ska betala.
Och det här lovar Trump till USA:
+ Kärnkraftverket Zaporizjzja tas över av USA, och ska leverera el både till Ryssland och Ukraina.
+ Mineralavtalet där USA får kontroll över Ukrainas mineral- och energitillgångar.
När Ukrainas president Volodomyr Zelensky inte omedelbart sa ja till Trumps bud och fick stöd av EU:s ledare hoppade USA:s utrikesminister Marco Rubio av det planerade mötet i London med Ukraina, Storbritannien och Frankrike på onsdagen.
Ukraina och EU säger nej till USA:s förslag om att Krim ska erkännas som en del av Ryssland.
USA:s vicepresident JD Vance trappade under dagen upp trycket mot Ukraina med uttalanden om att USA kliver av förhandlingarna om man inte får ja på sitt slutbud:
”We’ve issued a very explicit proposal to both the Russians and the Ukrainians, and it’s time for them to either say yes or for the United States to walk away from this process.
I stället för förhandlingar med Ukraina och Europas ledare åker nu i stället Trumps ”förhandlare” Steve Witkoff på nytt till Moskva för att prata med Putin. Att det avslöjats att Witkoff dessutom har affärer med Leonard Blavatnik, som tjänat miljarder i Ryssland gör hans roll som opartisk fredsmäklare ännu mindre trovärdig.
Witkoff har uttryckt sin beundran för Putin, som snabbt lärt sig hur man fintar bort en fastighetshaj som låtsas spela erfaren fredsförhandlare. Putinregimen fick flera löften om eftergifter bara för att komma till förhandlingsbordet, och väntar lugnt på att det kommer mer om man håller Trump/Witkoff på halster. Ungefär som en budgivning om en fastighet på Bronx som håller på att falla samman.
Men lika lite som Donald Trump verkar ha lärt sig om Vladimir Putins ”perspektiv och långsiktiga intressen” verkar ”antikrigsrörelsen” ha insett att döma av ett inlägg i Aftonbladet.
De 105 som undertecknat pekar på John F Kennedys och Olof Palmes förhandlingar med Sovjetunionen och diktaturregimer som förebilder. Men skillnaden är att Kennedy och Palme accepterade kalla krigets sovjetiska herravälde över stora delar av Europa respektive Saddam Husseins terrorregim i Irak.
Inställningen att kalla krigets gränser och sovjetiska ockupation är oåterkallelig gällde långt in på 1990-talet.
Minns socialdemokratiske utrikesministern Sten Anderssons beryktade uttalande ”Estland är inte ockuperat” i november 1989.
Själv minns jag när Storbritanniens utrikesminister Douglas Hurd (Tories) 1993 deklarerade att de baltiska staterna kan inte bli EU-medlemmar. ”Vi kan inte försvara dem!”
I dag kan en fredsmäklare inte längre låta bli att låtsas om vad det ukrainska folket vill eller de baltiska folken. De har tydligt visat att de är beredda att med vapen i hand kämpa för sitt land.
Det går inte att bli anklagad för svek om man likt västmakterna med Neville Chamberlain i spetsen 1938 överlämnat delar av Tjeckoslovakien till Hitlertyskland. Som Hynek Pallas påminner om i sitt svar till de 105 undertecknarna mot europeisk upprustning till försvar mot Putins imperialistiska ambitioner.
Minns Mikael Wiehes fråga i en berömd sång: ”Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?”
Donald Trump och ”antikrigsrörelsen” verkar vara ense om att svara Ja.
Det ukrainska folket har tydligt sagt Nej.
Jag gnolar ofta på Hoola Bandoolas låt när man följer USAs krypande gentemot Ryssland. (Fast i Imperiets version)