Orban har egentligen aldrig haft en motgång i sitt politiska liv.
Förrän nu.
Undrar hur han tar det.
Det var bara igår som livet lekte för Victor Orban.
EU ger honom miljarder i bidrag (4,4 procent av Ungerns BNP) – hälften av alla offentliga investeringar.
Himla tur att när kontrakten ska delas ut – i helt regelrätt upphandling – så är det i mer än 36 procent av fallen bara ett enda företag som ansöker!
Inte alltför sällan är det en släkting eller närstående till Orban.
Orban vann i våras valet i Ungern för fjärde gången.
Med 49 procent av rösterna.
Valprocessen har visserligen fått skarp kritik från Europarådet och EU – liksom för att den fria pressen är ett minne blott men – annars, helt legalt alltihop!
Hur som helst har Orban alltid kunnat lita på skydd från sin partigrupp i parlamentet, de konservativa i EPP, när kritiken kommer.
Inte bara har Orban vunnit en ledarroll i hela Östeuropa med sin skickliga hantering, ungersk press rapporterade dessutom hur nyvalde underbarnet i Wien, Sebastian Kurz, tog emot honom med varma hedersbetygelser.
I början av året besökte Orban tyska CSU – Merkels regerande systerparti och där gullades han med på scen till dånande applåder av Manfred Weber – som ju kanske är EU-kommissionens näste ordförande? I alla fall definitivt Europaparlamentets talman.
För bara en månad sedan hyllades Orban av Italiens vice premiärminister Salvini som kallade honom ”min idol”.
Ja, livet lekte så sent som igår.
Inte svårt att förstå att framgången stigit Victor Orban en smula åt huvudet.
Han som länge steppat så graciöst i Ungern mellan illiberala reformer och EUs krav om motsatsen – två steg fram och ett halvt tillbaka vid kritik – han nöjer sig inte längre med att härska i Ungern.
Han vill istället leda Europa.
Bli spjutspetsen som förändrar hela EU.
(I Orbans riktning, förstås.)
Så då är det förstås väldigt retligt att börja stöta på motstånd.
Det har ju gått så bra, länge.
I Ungern har man börjat betrakta honom som osårbar.
Men nu kräver Washington av honom att han tillåter det Soros-finansierade universitet som Orban gjort till en hederssak och till sin personliga och offentligt högst högljudda fajt att få stängt.
Det är ett amerikanskt universitet nämligen, så ”back off” säger amerikanerna oartigt till honom.
Österrikes extremhöger vägrar plötsligt ingå i den ”illiberala” gruppering som Orban har tänkt sig segrande ska inta Europaparlamentet nästa år.
Ännu värre, Österrikes premiärminister Kurz har plötsligt tagit avstånd från honom.
När Europaparlamentet så fick för sig att de skulle utlösa en utredning om huruvida Ungern under Orban kränker de europeiska värderingarna, då räknade Orban förstås med EPPs stöd.
Det har han fått alla gånger förut som någon i parlamentet fått den idén.
Varje gång tidigare har EPP tagit in honom i ett rum och strängt sagt att han måste lugna ned sig om han ska få vara kvar i gruppen.
Victor Orban har nickat och hållit med.
Men nu hade han ingen lust att nicka medhåll längre.
Han är ju den som rider på historiens segervåg – de etablerade högerpartierna – vet väl alla? – kommer förlora stort i valet till parlamentet nästa år.
EPP borde vara tacksamma att ha honom.
Så när Orban kvällen före omröstningen blev inplockad i det sedvanliga rummet för att läxas upp, då nickade han inte längre.
EPP visade sig dock inte alls vara tacksamma mot honom.
Hans gode vän tyske Manfred Weber vill gärna bli EU-kommissionens näste ordförande och vågar inte längre skydda honom.
Österrikes konservativa liksom övriga länder hade bytt fot.
Bara engelsmännen stod ståndaktigt på hans illiberala sida.
(Ja och så extremhögern förstås.)
EPP röstade mot Ungerns Orban i parlamentet och därmed förlorade han.
Det innebär att EU-kommissionen får i uppdrag att utreda om Ungern kan beläggas ha grovt och upprepat åsidosatt de värderingar som EU ska bygga på.
Victor Orban har kunnat hålla på med sitt illiberala bygge relativt ostörd fram till nu.
Dels för att han hållit sig i Ungern och dels för att han backat (ett halvt steg) varje gång EU-kommissionen varnat honom att han är på väg över en gräns.
Kanske gick han för långt när han la sig till med ambitioner att sprida sitt lyckosamma exempel till hela Europa.
Den konservativa högern kan ju ha bestämt sig för att dra streck i sanden just för att Orban har fått erövrarplaner större än för sitt Ungern.
Orban får lufsa hem och fundera.
Kanske kan han bygga en valseger i Europaparlamentet på linjen att han kan bättre än någon annan besegra vänsterliberala smörja.
Och sedan skapa en stor högerextrem grupp att bosätta sig i.
Men det betyder att dela makt med Salvini, Bannon och andra typer som gärna vill tala om för honom hur han ska uppträda.
Inte herre på täppan längre.
Vi får se hur Orban tar den första hårda motgång han har mött i sitt politiska liv.