”Vi tänker inte vara något lager för Europas flyktingar,” svarar den turkiske presidenten Erdogan på ett första europeiskt försök att slippa ta emot afghaner. Vem ska nu ta dom?
Den europeiska avskyn för talibaner är stor. Men inte så stor att något EU-land vill ta emot den afghan som flyr talibanernas regim.
Denna inställning drabbar först och främst de flyende hårt… men den börjar allt mer bita de europeiska länderna i baken också.
2015 års flyktingström smulade sönder EUs flyktingpolitik och sedan dess har man misslyckats med att skapa en ny.
Det är inte i brist på försök, frågan har diskuterats oavbrutet. Migrationskommissionär Ylva Johansson har lagt fram ett helt paket av möjliga åtgärder.
Man kommer bara inte överens.
Inget EU-land vill ta emot flyktingar och då strandar förstås alla förhandlingar.
Istället har det uppstått en tävlan mellan EU-länder om att vara så ogästvänliga det bara går enligt idén att ju sämre villkor för anländande, ju större chans att de fortsätter till grannlandet.
Med denna ovilliga attityd var det förstås inte möjligt att förbereda någon slags europeisk reaktion på att när USA väl lämnar Afghanistan (känt sedan länge), ökar skälen för afghaner att försöka lämna sitt land.
Från EU har talats lite vagt om att försöka husera eventuella flyktingströmmar i Afghanistans grannländer.
Rådsordförande Charles Michels samtal i veckan till Turkiets president Erdogan var en del i de försöken.
Men svaret från president Erdogan var alltså tvärt nej den här gången.
Faktum är att det också finns en flyktingtrötthet i den turkiska opinionen (landet har 4 miljoner flyktingar) så president Erdogans avvisande till EUs rådsordförande Charles Michel är nog seriöst.
Vilka fler länder som EU-ledningen gör påstötningar till är inte offentligt men det är rimligen de som ligger i Afghanistans direkta närhet.
Pakistan lär bli svårt att övertala. Landet har börjat sätta upp stängsel vid gränsen mot Afghanistan för att slippa en afghansk inströmning.
Iran har för sin del tvärtom ordnat mottagningsläger men dessa är tänkta för kort sikt, här talas redan om att flyktingar sedan måste omplaceras.
Indien har en öppen gräns men erbjuder bara ett sex månader långt ”akut-visum” till flyende. Afghaner är redan en stor grupp i Indien som inte får flyktingstatus utan hamnar i ett legalt limbo.
EU kan få svårt att hitta någon spekulant.
Enskilda länder som Danmark, Österrike och Frankrike har ju också redan i ett par års tid sökt länder-långt-bort som kan ta deras asylsökande.
Utan framgång.
Därmed finns bara några spridda erbjudanden om ett högst begränsat mottagande för de som behöver fly talibanerna:
USA har lovat ta 10 000 afghaner.
Tyskland likaså.
Kanada har nämt siffran 20 000.
Storbritannien lovar också 20 000 men det gjorde de när syrierna flydde år 2015 med, ett löfte som de aldrig levde upp till.
Skulle EU lyckas hitta ett mottagarland och få betala sig fri från flyktingar, har man dock snart försatt sig i en ny knipa.
Omvärlden har lärt sig att europeisk rädsla för flyktingar går att använda som vapen mot EU.
Det har fått ett namn – hybridkrig – men ingen lösning.
Först ut var Turkiet som utnyttjat den europeiska rädslan för flyktingar till att omväxlande hota och begära högre ersättning för sin insats, i handelsavtal, visum och pengar.
Förra året gjorde Erdogan så mycket allvar av sitt återkommande hot att han bussade upp syrier och irakier till den grekiska landgränsen vilket resulterade i kaos och våld.
Marocko skickade i maj i år tusentals människor över den spanska gränsen vilken landet annars får betalt av Spanien för att hålla.
Detta, sade kungahuset i Marocko, var en hämnd för att ett spanskt sjukhus hade behandlat en ”fiende” till Marockos kung – en sjuk oppositionspolitiker.
Detta var inte första gången. Marocko har vid flera tidigare tillfällen sänt iväg stora grupper med människor över gränsen när man ville omförhandla överenskommelsen och få större ersättning.
Diktatorn i Belarus, Aleksander Lukashenko, har sedan några månader ordnat charterresor från Irak för den som vill fly till Europa via gränsen till Litauen.
På senare tid har resorna också gått till den polska gränsen där regeringen nu bygger stängsel i högsta fart.
Lukashenko hämnas på så sätt sanktioner och isolering.
Bristen på gemensam europeisk flyktingpolitik var redan tidigare ohållbar.
Till detta har nu lagts ett politiskt pris för EU-länderna.
Verkar det som ett (geografiskt) avlägset problem?
Vänta bara till flyktingarna vid polska och litauiska gränsen hittar fram till båtar som kan ta dem över Östersjön.
Det kanske rentav kan ge öppningar i förhandlingarna om en gemensam europeisk flyktingpolitik.