Stolt och kamplysten enighet för den franska vänstern – men bara ett kort ögonblick innan sprickorna syntes igen. Vem har tid att bekämpa Marine Le Pen?
”Låt oss gå samman” föreslog president Macron den franska borgerligheten när han precis släppt sin politiska bomb över dem (”Jag upplöser nu parlamentet”).
Ingen är dum nog i fransk politik att samlas med den avskydde president Macron, en partner bara för någon som vill förlora valet.
Istället fick vi alltså se den franska högern explodera när det anrika Republikanska partiets ledare förklarade sig villig att gå ihop med Marine Le Pen inför valet. Partiledare Eric Ciotti fick sedan fly in på högkvarteret och låsa om sig medan hans parti sparkade honom.
Och den bisarra sagan fortsätter i rätten där Ciotti ifrågasätter lagligheten i hans avsked men utgången spelar förstås ingen roll – Republikanerna är historia (säger de själva).
Den riktigt extrema högern erbjöd faktiskt nästan lika god underhållning när Marine Le Pens rebelliska systerdotter Marion Maréchal gick till sin mosters parti och ville ansluta sig och sina extrema extremister (ni minns Zemmour) till Le Pens segerrika frammarsch.
Marine Le Pen slog upprört bort förslaget (hon går stenhårt in för att anses som städad höger. Maréchal fick sedan sparken av sin ovetande partiledare Eric Zemmour pga förräderi tillsammans med samtliga de ledamöter som deras parti Reconquete precis hade lyckats få invalda i Europaparlamentet.
Nej, en överlevde faktiskt den utrensningen, Zemmours flickvän.
Istället var det vänstern som samlade sig till storhet.
Frankrike står trots allt inför ett historiskt ögonblick.
På mindre än tre veckor ska alla politiker ta nya tag och ladda för omval av parlament och regering i ett läge där ytterhögerns Marine Le Pen tycks vara det största partiet i landet med över 30 procent av rösterna.
Detta förmådde den internt käbblande vänstern att lägga bort stridsyxorna och skapa en val-union med det ärevördiga namnet Front Populaire.
Folkfronten mot extremhögern hade återuppstått.
Fronten löpte från kommunisterna över hela det vänstra landskapet via Raphael Glucksman som just lyckats så överraskande bra i EU-valet och ändå bort till den borgerliga socialisten Francois Hollande.
Undra på att tidningen Libération tyckte att detta förtjänade den triumfatoriska, optimistiska förstasidan här ovan.
Men den argsinte, storhetsvansinnige Jean-Luc Mélenchon, vänsterdissident-till-allt-och-alla, kunde inte hålla sig.
Strax efter presidentens besked om nyval, hade han lanserat sig själv i media som tänkbar ny premiärminister. Han var mogen rollen, meddelade han.
Alla, säger precis alla, inom vänstern meddelade omedelbart att Mélenchon var den siste på jorden de kunde tänka sig som premiärminister.
Mélenchon slog tillbaka. När vallistorna upprättades för hans del av vänstern (LFI eller ”Det okuvade Frankrike”) så fick tre partivänner som hörts kritisera Mélenchon ingen plats medan en dömd hustrumisshandlare och trogen Mélenchon-allierad tagits till nåder.
Ilskna utfall och hårda angrepp följde omedelbart inom den nybildade Folkfronten. Det här vill de andra inte vara med om.
Vem har tid att bekämpa Marine le Pen när man har så många ovänner i de egna leden?
Medan detta pågick hölls ett G7-möte där USAs president Biden kämpade för att få in ett försvar av aborträtten i mötets slutsatser medan den europeiske företrädaren vägrade detta – Giorgia Meloni, nyss ledare av en fascistinspirerad rörelse, nu rumsren premiärminister av ett stort EU-land.
President Macron spelade högt genom att utlysa ett nyval när ytterhögern är starkare än någonsin bland de franska väljarna medan hans egna popularitets-siffror är lägre än de någonsin varit.
Han la inte bara Frankrike som insats, även EUs nära framtid sätts på spel.