I val efter val tänds Victor Orbans hopp om att få fler kompisar till EUs toppmöten för att äntligen kunna ”ta över Bryssel.”
Men mittenhögerns grepp om makten i Europa är svår att rubba.
De var ”tusentals” partivänner och väljare som myllrade en smula vilset på ett jättestort fält när Marine Le Pen och hennes RN samlades i Loiret för att fira ettårsdagen av sin helt förkrossande stora seger i EU-valet.
Hon hade bjudit in hela den europeiska extremhögern för att fira med henne – Victor Orban var där, Italiens Matteo Salvini, Spaniens Santiago Abascal medan Geert Wilders sände en video-hälsning.
Men någon jublande segerkänsla bjöd evenemanget inte på.
”Ni måste gå och rösta på RN, annars kan vi inte ta över Bryssel,” utropade Victor Orban.
Han borde veta för han har påstått att segern över Bryssel ”är inom räckhåll” ganska många gånger nu.
Att ta makten har visat sig svårare än de högerextrema trodde – både i deras eget land liksom att kunna ta över Bryssel/EU med hjälp av högerextrema framgångar i andra länder.
Enbart i år har Europa haft fyra val (”ödesval” i massmedia) med chans att ändra maktbalansen till deras fördel.
De bäst tippade högernationalistiska populisterna har dessutom fått draghjälp både av ryska påverkansoperationer och av USAs regering som gärna kastar sig in i europeiska valstrider.
Men i Tyskland gick Afds valframgång (trea i parlamentsvalet) inte att omsätta i makt eftersom inget parti vill samarbeta med dem och mittenhögern (CDU) valde att gå i koalition med socialdemokraterna.
I Rumänien underkände en domstol presidentvalet pga utländsk (rysk) påverkan och i slutänden valdes en mittenliberal till president, Nicusor Dan.
I Portugal sitter efter en skakig politisk tid mittenhögern SPD kvar med samme premiärminister Luis Montenegro trots extremhögern Chegas framgångar.
Bara i det fjärde valet, i Polen, slog den högernationalistiske populisten Karl Nawrocki en mittenpolitiker.
Det räcker inte för att tippa några politiska vågskålar i EU.
Senast som Orban jublade om snar seger över Bryssel, var väl i september 2024 när den främlingsfientlige populisten Herbert Kickl vann valet i Österrike.
Få partier vill, eller ser det som praktiskt möjligt att sitta i regering med extrema populister. Fem månader efter valet blev det istället valets tvåa, högerpartiet ÖVP som fick leda en regering tillsammans med socialdemokraterna (SPÖ) och liberala Neo.
Österrikes regering har därefter kört en mittenpolitik i EU: Tagit Ukrainas sida, avvecklat sina ryska gasinköp, lyft migrationsfrågor i Bryssel tillsammans med t ex Sverige och Italien och föreslagit att stänga ner medlemsförhandlingar med Turkiet. Regeringens linje är att Österrikes neutralitet inte hindrar landet att vara en aktiv del av EUs försvarsupprustning.
Dessförinnan jublade Orban också när den främlingsfientlige populisten Geert Wilders vann valet i Nederländerna, vintern 2023.
Han var lika omöjlig att sitta i regering med som Kickl men tre partier godtog att dela makten med hans parti om han inte var med personligen.
Från de elva månader som Wilders´ regering nu har suttit vid makten rapporterar nederländsk press kaos, käbbel, kriser och politisk röra men inga framsteg alls i de inrikes problemen.
I Bryssel har Wilders eller holländskt kaos inte märkts av.
Nederländerna har under den opolitiske premiärministern Dick Schoof envist varit pro-Ukraina vilket är en av de viktigaste punkterna för EU att behålla enighet.
Det var den nederländska regeringen som tog initiativet till EUs enda märkbara aktion mot Israel över Gaza-våldet (att utreda om Israel bryter mot sitt avtal med EU så att det kan frysas).
Det var också regeringen i Haag som tog initiativ till ett protestbrev från tjoget EU-länder om Ungerns senaste angrepp på homosexuellas och transpersoners rättigheter.
I juni fällde Wilders sin egen regering trots att hans parti för tillfället har sämre siffror än någonsin. Media gissar att han inte vill ha regeringsmakt med det ansvar som följer av detta men hellre fortsätter agitera utanför makten.
Just på migration – det vanligaste kortet som dessa partier lyfter inför alla val – har sittande regeringar annars gått dem till mötes… möjligen något halvhjärtat.
I september 2024 lämnade regeringen Schoof in en ansökan till EU-kommissionen om en opt-out för Nederländerna från EUs asyl- och migrationspolitik så man kan föra sin egen (stopp för alla!).
Den fick nej förstås, EU-medlemmar kan inte välja mellan vilka regler man vill följa. Ansvarig minister bekräftade att landet accepterade det och sedan har Bryssel inte hört mer om saken.
I populisten Kickls anda har sittande österrikisk regering prövat att strama åt flyktingpolitiken genom att förbjuda familjeåterförening… vilket sannolikt bryter mot EU-regler. Så Österrikes förbundskansler Christian Stocker har valt att inte tillämpa förbudet tills vidare.
CDUs Friedrich Merz lovade hårda tag för att vinna valet i Tyskland och försökte sedan införa tuffare åtgärder vid tyska gränser – men stoppades av en tysk domstol som sa att det hade regeringen ingen laglig grund för (ja, EU-regler härmed).
Italiens högernationalistiska premiärminister Giorgia Meloni har flera gånger försökt outsourca migrationsmottagande till Albanien men stoppades av italienska domstolar som hade läst sina EU-regler.
I övrigt är Meloni trots sin ideologi en väl sedd deltagare i EUs toppmöten, alltid resonabel på de punkter som EU-majoriteten vill komma framåt på (Ukraina, försvar, industri).
Victor Orbans jublande fick nytt syre när Polen i maj valde en högerpopulist (igen) till president. Nawrocki kan absolut ställa till det inrikespolitiskt för sittande högerliberale premiärministern Donald Tusk genom veton och förhalande av politiska reformer.
Men inte så mycket för EU eftersom en polsk president inte deltar på EUs toppmöten, det gör premiärminister Tusk.
Att vinna val är en sak. Att ta över makten tycks vara något mycket svårare.
När Frankrikes Rassemblement National (RN) samlades i Loiret på ettårsdagen av sin faktiskt rätt massiva seger i EU-valet, så var det nog svårt för dem att förtränga att därefter har tingen inte alls gått deras väg.
President Macron utlyste ju samma kväll bisarrt nog ett franskt parlamentsval trots att hans eget parti stod efter EU-valet med mindre än hälften så många röster som RN. Men nyvalet gav inte ännu en lysande seger för RN: Istället vann den samlade franska vänstern.
Och även om Macron ignorerade valvinnaren och satte en högerpolitiker (Michel Barnier) på att bilda regering så blev allt bara politiskt kaos och käbbel därifrån.
Premiärminister Barnier misslyckade flera gånger få igenom en statsbudget och fälldes i en förtroendeomröstning.
Premiärminister nummer 2, liberalen Francois Bayrou, misslyckades med allt och drogs in i en pedofilskandal som han blundat för (trots att hans dotter var ett av offren).
I den politiska röran försvann RNs hopp om att styra utifrån en roll som vågmästare. Fransk inrikespolitik började först fungera igen när Frankrike fick en finansminister i Eric Lombard som samarbetar med socialisterna.
Nu har Frankrike till slut en budget.
Marine Le Pens tröst var ändå att hon i alla fall var en mycket stark kandidat inför det kommande franska presidentvalet 2027. Då fälldes hon för fusk i fransk domstol med politiska partibidrag, en gammal synd, vilket automatiskt stoppar henne från att ställa upp i något val de närmaste fem åren.
Rassemblement National fick därför ett lite blekt segerfirande i Loiret där alla medlidsamt låtsas utåt att Marine Le Pens överklagande kan ge henne chansen trots allt att bli presidentkandidat medan man positionerar sig vilt för att få bli RNs kandidat stället för henne.
Orbans starkaste hopp, att få en fransk likasinnad president vid EUs toppmöten, ser rätt fjärran ut. Hans jubel blir allt mer ansträngt även om det på pappret ser ut som att extremhögern växer frodigt i EUs alla medlemsländer.
EUs politiska balans ligger än så länge orubbligt kvar i mittenhögern.