Angela Merkels mötesschema direkt efter att hon blivit omvald som förbundskansler visar att hon är redo att inta sin roll som EU:s ledare: På fredagen träffade hon först statsminister Stefan Löfven, på kvällen president Emmanuel Macron. På måndagen åker hon till Warszawa och möter premiärminister Mateusz Morawiecki.
Merkel ser sitt uppdrag som att hålla ihop det djupt splittrade EU, samtidigt som hon driver fram en fördjupning av samarbetet för att säkra unionens överlevnad.
I den tyska regeringskoalitionens program utlovas ett stöd till Emmanuel Macrons visioner för ett fördjupat EU-samarbete; det ställs upp federalistiska mål om att genomdriva minimilöner i samtliga euroländer och en räddningsfond, kallad Europeiska valutafonden, inordnad i EU:s lagstiftningsprocess.
Angela Merkel och den nya S-märkte finansministern Olaf Scholz åkte till Paris och skrev under en plan att återuppliva den ”tysk-franska motorn” med sikte på ambitiösa förslag till EU-toppmötet i juni. Målet är att stärka eurosamarbetet för att inte stå lika handfallen inför kommande finanskriser som för tio år sedan när världens finanshajar angrep de ekonomiskt svaga euroländerna. Men också att stärka EU:s samarbete inom försvars-, säkerhets- och migrationspolitik.
Men till skillnad från Emmanuel Macron ser Angela Merkel EU:s sammanhållning som ett minst lika viktigt mål som att fördjupa samarbetet. Hon talar inte alls lika högt om att koppla bort de medlemsländer som bromsar.
Angela Merkel är angelägen om att hålla samman EU för att kunna stå enat mot de växande yttre hoten, från ett auktoritärt Ryssland, isolationistiskt USA under Donald Trump och expansionistiskt Kina.
+ Det gjorde att det nya försvarssamarbetet fick en inriktning på att få med så många medlemsländer som möjligt, och inte endast sådana som var beredda att omedelbart delta i militära insatsstyrkor, som var Frankrikes mål.
+ Det har gjort att Angela Merkel nu tonat ner kraven på en kvoterad omfördelning av asylsökande till samtliga medlemsländer. Hon talar i stället om en ”rättvis bördefördelning” och i de kompromisser som diskuteras på EU:s migrationsministermöten handlar det nu om olika former av frivilligt flyktingmottagande.
+ I förhandlingarna om en fördjupning av eurosamarbetet diskuterar den tyska regeringen inte bara med Frankrike. Angela Merkels närmast förtrogne, den nye ekonomiministern Peter Altmaier, har enligt uppgift även deltagit på mötena med den så kallade nordiska allians med Holland i spetsen som motsätter sig en mer överstatlig styrning av eurozonen.
Men Angela Merkel har flera gånger visat att hon inte pratar med alla för att sedan börja sig för nejsägarna. Hon försöker hitta kompromisser för att baxa med sig alla framåt, och när det inte är möjligt är hon beredd att köra över eller koppla bort medlemsländer.
Under eurokrisen drev Tyskland och Frankrike 2011 igenom den så kallade finanspakten om skärpt kontroll av ländernas ekonomier, trots att Storbritannien lade in sitt veto och därmed förhindrade att det blev en formell EU-lagstiftning. Svenska regeringen var emot förslaget men valde till slut att gå med i den mellanstatliga uppgörelsen.
Storbritanniens David Cameron och Ungerns Viktor Orban kördes också över när Jean-Claude Juncker utsågs till EU-kommissionens ordförande 2014.
Ett 20-tal medlemsländer har beslutat att inrätta en EU-korruptionsåklagare för att bekämpa fusket med EU-budgeten, trots att bl a Sverige, Ungern, Polen vägrar delta.
Under flyktingkrisen 2015 röstades beslutet om flyktingkvoter igenom i en majoritetsomröstning; den första gången ett rättsligt beslut togs utan enhällighet.
Men migrationspolitiken har lett till så stora motsättningar att den i dag hotar EU:s sammanhållning, samtidigt som flyktingkrisen utnyttjats av populistiska krafter för att måla upp EU som ett hot mot den nationella identiteten. Ungerns Viktor Orban har fått efterföljare när han ställer sin ”illiberala demokrati” mot EU:s liberala internationalism.
Angela Merkel har uttalat sitt stöd för EU-kommissionens hårda linje mot Polens urholkning av de grundläggande demokratiska lagarna, samtidigt som hon inbjudit den polska regeringen till samarbete i motståndet mot Ryssland. Hon tog emot den polske premiärministern Morawiecki i februari, och fortsätter försöken när hon nu besöker Warszawa.
Mötet i fredags med Stefan Löfven handlade också om att försöka få Sverige att hänga med på det tyskledda EU-tåget.
Finansminister Magdalena Andersson har talat om att Sverige ska vara ”snålast i EU” i budgetförhandlingarna och inte är redo att betala mer än i dag. Men Stefan Löfven började backa från den linjen vid EU-toppmötet i februari, och efter mötet med Merkel tog han ytterligare ett steg från nejlinjen:
– Vi kan inte acceptera en situation där Sverige hela kommande reformutrymme äts upp av en ökad EU-avgift, sade Stefan Löfven.
De flesta svenska partier har de senaste åren intagit en alltmer EU-skeptisk hållning, som en följd av omslutningen av tal om ”svenska värderingar” när de försökt svara på det ökade väljarstödet för Sverigedemokraterna.
Men en omsvängning tycks vara på väg som eftertankens kranka blekhet när effekterna av Brexit slår igenom.
När Storbritannien lämnat EU kommer euroländerna att bli helt dominerande i EU-samarbetet, och stå för 85 procent av hela unionens ekonomi. Flera svenska politiker har den senaste tiden visat att de varslat faran att Sverige kommer att bli isolerat och tappa inflytande.
Liberalerna säger nu att Sverige ska gå med i euron 2022 och ansluta sig till bankunionen. Och Carl Bildt(M) uttalade sitt stöd:
”I grunden har självfallet Jan Björklund rätt om både bankunionen och euron. Det tycker nog de flesta med insikt i dessa frågor.”
Och den gångna helgen anslöt sig Moderaternas EU-parlamentariker Gunnar Hökmark överraskande till linjen:
”Euron bör vi gå med i inte som en symbolhandling utan för att det är bra för Sverige.”
Partiledningarna för Moderaterna och Socialdemokraterna som tävlar om att försöka vinna tillbaka förlorade väljare från Sverigedemokraterna i höstens val lär knappast ansluta sig till euroförespråkarna. Men även där förbereds troligen för en nödvändig omsvängning när Angela Merkel drar EU-tåget vidare.