I den EU-kommission som tog över i Bryssel hösten 2014 ingick fyra fd regeringschefer. I Ursula von der Leyens kommission som ska ta över den 1 november i år finns det bara en tidigare premiärminister.
Men det är inte det enda tecknet på att det blir ett avsevärt mer lågoktanigt styre från Bryssel de kommande fem åren. Stats- och regeringscheferna har successivt tagit över alltmer av styret av EU, och det ser ut att manifesteras med den kommission som de nu är på väg att tillsätta.
Nomineringstiden för EU-regeringarna gick officiellt ut i måndags, den 26 augusti. Några länder återstår men bilden av vilken typ av kommission de vill ha är ändå tydlig.
Jean-Claude Juncker, EU:s mest erfarne regeringschef och fd Euro-ordförande, hade med sig Jyrki Katainen, Finland, Valdis Dombrovskis, Lettland och Andrus Ansip, Estland i sin kommission. Utöver en lång rad fd finans- och utrikesministrar. EU-parlamentets kampanj – Spitzenkandidatprocessen – resulterade i alla fall i att de flesta regeringar ansträngde sig för att nominera tunga namn till den nya kommissionen.
Men stats- och regeringscheferna har uppenbarligen inte gillat resultatet av den ”politiska kommissionen”, som Juncker benämnde den. Tysklands Angela Merkel lanserade som Junckers efterträdare Manfred Weber, en EU-parlamentariker som aldrig innehaft någon ministerposter. Och på ett EU-toppmöte deklarerade regeringstopparna att de inte tänker underordna sig några Spitzenkandidatprocesser framöver.
Slutresultatet blev att EU-topparna återgick till den gamla ordningen, där de efter flera dygns kalabalik enades om en kompromisskandidat. Tysklands försvarsminister Ursula von der Leyen tvingades ge löften åt olika regeringschefer i utbyte mot deras stöd.
Den kommission som ska ta över i höst kommer för första gången sedan början av 1990-talet att ha en ordförande som inte varit regeringschef, och som därmed inte haft möjlighet att lära känna andra regeringschefer och aldrig deltagit på några EU-toppmöten.
I den nya kommissionen återfinns bara en fd premiärminister, Lettlands Valdis Dombrovskis, som får en andra mandatperiod.
Flera regeringar har nominerat kandidater som aldrig haft någon ministerpost – EU-parlamentariker från Cypern och Kroatien, en EU-ambassadör från Slovenien, en EU-presstalesman från Grekland.
Den sjunkande tyngden för EU-kommissionen bekräftades när Frankrike på onsdagen meddelade att den fd finansministern Pierre Moscovici efterträds av Sylvie Goulard. Hon kan visserligen titulera sig fd försvarsminister, men tvingades avgå redan efter mindre än en månad sedan det avslöjats att hennes parti använt EU-pengar för att betala partianställda på ett felaktigt sätt. Den utnämningen lär inte bli populär i EU-parlamentet konstaterar nyhetssajten Euractiv:
”Sylvie Goulard, a former MEP, Goulard had a brief stint as defence minister before resigning over a parliamentary assistants scandal. She is sure to have former colleagues still in the Parliament who will want to bring up the issue.”
När Jean-Claude Juncker tillträdde var hans ambition att få en strikt styrd kommission där de fd regeringscheferna blev överordnade övriga kommissionärer. Men när Ursula von der Leyen ska fördela ansvarsområdena/portföljerna mellan verkar hon se som sin främsta uppgift att ge tunga poster till de regeringar som Juncker-kommissionen tagit strid emot för att de brutit mot EU:s regler.
Polens kandidat har erbjudits den tunga jordbruksportföljen. Men den var så tung att presidentens kabinettschef Krzysztof Szczerski, som nominerats till posten, i sista stund backat ur. Det ser i stället ut att bli en mer lågoktanig företrädare från Polen, Janusz Wojciechowski, från EU:s revisionsrätt.
Italien hade lovats konkurrensportföljen efter Margrethe Vestager och premiärminister Conte hade lovat högerextrema regeringsparti et Lega att få utse kommissionär. Nu ser von der Leyen ut att slippa undan den pinsamma nomineringen när regeringskrisen verkar leda till att Lega kastas ut. Men de italienska partierna kräver ändå att få ta över konkurrensfrågorna.
Ungerns Viktor Orban vill också ha bra betalt för sitt stöd för von der Leyen. Han har nominerat sin tidigare justitieminister László Trócsányi, som utarbetat flera av de lagar som den avgående kommissionen försökt stoppa. Orban vill att Trócsányi ska få ansvar för de viktiga utvidgnings- och grannskapsfrågorna.
Men det är inte bara Orban som vill att von der Leyen ska dansa efter hans pipa. Flera av EU:s stats- och regeringschefer har under lång tid arbetat för att ta över mer av styrningen av EU-arbetet.
Inrättandet av en permanent EU-ordförande för toppmötena i Lissabonfördraget, som trädde i kraft i slutet av 2009, gav EU-ledarna en bättre samordning. Och under eurokrisen, då det inte fanns några EU-lagar för att stödja Grekland och andra krisländer, tog den förste EU-ordföranden Herman Van Rompuy över initiativet från EU-kommissionen.
Under den gångna mandatperioden har det i många frågor – om migration och rättsstatsfrågor – har det pågått en öppen dragkamp mellan EU-kommissionens Juncker och EU-ordföranden Donald Tusk. Juncker har med sitt mångåriga nära samarbete med Angela Merkel och andra regeringschefer kunnat stå emot Tusk.
Risken är att Ursula von der Leyen hamnar i underläge mot den nye EU-ordföranden, belgiske premiärministern Charles Michel, som har haft ett nära samarbete med bl a Frankrikes Emmanuel Macron.
Men von der Leyen riskerar också att bli mer beroende av den andra lagstiftaren, EU-parlamentet. Juncker-kommissionen formerade i praktiken en regeringsallians med de två stora partigrupperna i parlamentet – konservativa EPP och Socialdemokraterna. Von der Leyen har ingen sådan allians.
Hon skulle behöva en allians med fyra partigrupperingar – EPP, Socialdemokraterna, Liberalerna och De Gröna – för att säkra att kommissionen har majoritetsstöd i parlamentet. Hon försökte i sitt öppningstal i parlamentet få stöd från de De Gröna med löften om en radikalare klimatpolitik, men utan resultat. Von der Leyen blev godkänd med en hårsmån i EU-parlamentet, med 383 ja-röster, där det krävdes 374.
Även EU-regeringarna har insett att det behövs en bred allians i parlamentet för att de ska kunna förhandla fram och få lagförslag godkända. Därför uppmanade den avgående EU-ordföranden Donald Tusk medlemsländernas regeringar att nominera kommissionärer från Gröna partier, och lovade att von der Leyen skulle ge dem tunga poster.
Sverige har ett av få medlemsländer med Gröna ministrar, men statsminister Stefan Löfven valde att nominera Ylva Johansson(S). Den ende kandidat som kan kallas Grön är Litauens Virginijus Sinkevičius, som tillhör Böndernas och Grönas parti. Partiet ingår i den politiskt breda Gröna gruppen i EU-parlamentet, men ligger politiskt långt till höger, och ingår inte i De Grönas Europaparti. Politico ger ytterligare ett argument för varför han inte kommer att ses som De Grönas företrädare i von der Leyens kommission:
Sinkevičius is known for keeping a Donald Trump ”Make America Great Again” in his office.
Tack för denna analys och genomgång. Själv har jag två favoriter, förutom Vestaager, Sylvie Goulard och Elisa Ferreira. Två kolleger jag genom åren hade mycket att göra med..
Jag litar på Sylvie, när hon säger att hon inte hade någon vetskap om vad som hände med assistentmedlen, där bär delegationsledaren ett stort ansvar.
Sylvie tog direkt ansvar för sin del och avgick som minister så fort undersökningen inleddes. Inom ekonomi och monetära frågor skulle hon var utmärkt, men det skulle också Elisa F vara.
Båda dessa kvinnor, kompetenta, kloka och varma EU-vänner.
Det är säkerligen kompetenta politiker, och med tunga ekonomiska kunskaper. Det är också utmärkt att de har ett nätverk efter arbete i EU-parlamentet. Men båda saknar erfarenheten från arbetet som tunga ministerposter som finans- eller statsminister, och det nätverk i EU-ministerrådet som det ger. En skillnad mellan Juncker-kommissionen och den nya, som min text handlar om.