Alla trodde att den nya franska regeringen Barnier skulle falla över första hindret i parlamentet.
Mer oväntat verkar de snubbla över sina egna skosnören.
Så har Frankrikes nya inrikesminister anslutit sig till Nederländernas propåer om att EUs migrationspakt inte duger.
”Det är tid att se över regler som inte fungerar, jag tänker på återvändande-direktivet som är över 20 år gammalt. Det är dags att ändra EU-regler, säger Bruno Retailleau.
Inrikesminister Retailleau tycks okunnig om att EU-länderna har omförhandlat migrationsreglerna – något de har hållit på med sedan sedan 2015 faktiskt – och lyckats enas om nya regler i juni i år.
Retailleau – känd för att önska hårda tag – lyckades med andra uttalanden reta upp två av sina nya ministerkollegor som drog slutsatsen att man måste berätta för inrikesministern att franskt rättsväsende är oberoende.
Barniers unge finansminister Antoine Armand i en radiointervju sa sedan att Le Pens parti RN inte hör till det republikanska block som regeringen samarbetar med om budget… vilket fick premiärminister Barnier att ta den 33-årige Antoine Armand i örat, men inte förrän premiärministern först ringt Marine Le Pen och bett om ursäkt.
Och det var på tredje dagen av denna regering.
Vad som skaver mest här, är brutna löften, för president Macron lät sig väljas till president med åtagandet att hålla gränsen mot extremhögern – att ”faire barrage.”
Det var skälet att väljarna tog honom 2017 (i duell mot Marine Le Pen) och igen trots allt, 2022.
Att till varje pris utestänga extremhögern från makten var också skälet till att 220 kandidater från vänstern och mitten hoppade av valet i juli och lät kandidater mer åt höger vinna platsen i parlamentet.
Minst en tredjedel av alla väljare höll för näsan och valde högern för att slippa extremhögern.
Den samlade vänstern blev störst i valet i juli.
Enda anledningen till att macronisterna blev näst störst, trots all ilska mot president Macron, var just att väljarna röstade taktiskt för att stänga ute extremhögern.
Många är därför bittra över att president Macron inte följde valresultatet och pekade på en vänsterpolitiker för att försöka bilda regering utan gick till den konservative Michel Barnier.
Det innebär att Barnier regerar nu på Marine Le Pens nåder. Utan hennes stöd i parlamentet faller hans regering.
Därför gjorde han en Ulf Kristersson, ringde och bad om ursäkt till Marine Le Pen för vad en av hans ministrar sagt, så hon inte skulle känna sig kränkt.
Därför har Barnier en batongminister som inrikesminister.
Därför pratar premiärministern själv om att stänga gränser som sin första och viktigaste åtgärd trots att antalet nyanlända migranter är på nedåtgående medan Frankrike har ett budgetunderskott som rusar, staten betalar högre räntor på sina lån än Grekland och landet behöver stora summor för att investera.
Varför premiärminister Barnier i ett finansiellt prekärt läge för Frankrike, sitter med en 33-årig finansminister utan regeringserfarenhet och enbart med extremt kort yrkeserfarenhet som statlig inspektör, är lite svårare att förstå.
Men det är å andra sidan också obegripligt varför Frankrikes nye utrikesminister är en 40-årig ekonomiprofessor med några korta år som allt-möjligt-minister bakom sig. Eller varför Frankrike fått en 38-årig europaminister hämtad från en tankesmedja. Och en jordbruksminister – viktigt uppdrag i Frankrike – som under många år som parlamentariker specialiserat sig på försvarsfrågor.
Lika svårt att förstå varför en annan ung politisk broiler, Stéphane Séjourné, utan synlig sakkunskap på något område och omvittnat ”lätt att komma överens med” skulle få uppdraget som Frankrikes EU-kommissionär istället för den sittande kommissionären med både pondus, tuffhet och lång erfarenhet.
Michel Barnier, 73 år, hade väl inget annat att förlora än livet som pensionär när han tog det vanskliga uppdraget att bilda regering. Han stötte snart på problemet att ingen rutinerad fransk politiker ville ha en ministerpost.
Inte många förväntar sig att regeringen överlever särskilt länge.
Inte många vill vara förknippade med president Macron när det om något eller några år blir nyval och så småningom ett presidentval.
Många vill slippa förknippas med extremhögern – för som Barnier just har bevisat är samarbete med Le Pen ett absolut villkor för att sitta i hans regering.
När Barnier-regeringen faller så kommer nästa premiärminister tvingas operera i samma inflammerade politiskt läge.
President Macron drog ju joker-kortet med ett extraval i juli vilket innebär att minst ett år måste gå innan det kan bli ett nytt extra-inkallat val.
I Bryssel ser alltså Ursula von der Leyen ut att framöver kunna regera EU, lyckligt ostörd av franska idéer eller påtryckningar.