Tala tyst om att USA är på väg utför

24 juni 2026 Ylva Elvis Nilsson

USAs förödmjukelse i Iran i sig förflyttar makt-relationer i världen rätt brutalt.
Men innan den polletten trillat ner på alla håll, fortsätter den politiska teatern och får allt att se ut som vanligt.


Trump skrev glatt under det fatala Iran-avtalet i Versailles med Macron vid sin sida


Nyhetsrapporteringen från G7-mötet häromveckan blev ett skolboksexempel på politisk teater utan märkbar politisk verklighet.
Trump visades upp, Trump gullades med, Trump fick presenter.
Så trevligt tycks det ha varit för Trump att slippa alla nederlag han möter i USA, att han stannade för en middag i Versailles där han blev så överväldigad av allt guld (”This is the real deal”) att han lät sig lockas att skriva under Iran-avtalet på plats för att kunna skryta med sitt eget Versailles-fördrag.
Hur skulle han kunna veta att det riktiga Versailles-fördraget varit en förödmjukelse att underteckna efter ett förlorat krig för den tidens stormakt (Tyskland).

Vad som hände av vikt på G7-mötet, som knappt skymtade i rapporteringen var bland annat att européerna nobbade USAs begäran att få sätta globala priser för kritiska mineraler. USA har en plan, de har ett AI-verktyg utvecklat av Pentagon.
Skräckslagna rysningar löpte här nedför varje europeisk ledares rygg.
Alldeles särskilt de som hade hört att Pentagon använt Grok, Musks egen skandalomsusade AI-verktyg, till att styra bomberna över Iran.

Efter Ursula von der Leyens påtryckningar har EU har tidigare faktiskt gått med på ATT samarbeta med USA om kritiska mineraler (politisk teater) men inte HUR. Värden Macron föreslog att utvidga samarbetet till hela G7 och t ex upprätta en gemensam byrå typ IAEA som hanterar gemensamma frågor.
Att USA ensamt skulle bestämma över mineralalliansen, att USAs AI-verktyg skulle styra över dessa helt avgörande beståndsdelar för all modern teknologi… nej tack (politisk verklighet).

Européerna blev rätt tydliga när det gäller AI. Värden Macron hade bjudit in tech-chefer till mötet vilket gav önskad politisk teater.
Under avdelningen politisk verklighet, sorterar istället att Trump-administrationen bara dagar före mötet, hade förbjudit techbolaget Anthropic att tillåta någon icke-amerikan – även deras egna anställda – att hantera flera av deras mest avancerade AI-modeller.
Europa som säkerhetshot? Det här var något som européerna haft mardrömmar om, USA utnyttjar chansen att slå till med en ”kill switch.”
”Varför skulle vi vilja köpa amerikansk AI när ni kan stänga av det när som helst?,” frågade president Macron.

Vad han inte sa högt, var att många EU-regeringarna redan börjat byta ut amerikanska tech-lösningar i statsapparaten mot europeiska – zoom och teams åker ut, likaså whatsapp och signal, google droppas, windows ersätts med Linux… (krass politisk verklighet)

Nästa exempel på politisk teater kom dagarna efter G7 när Natos försvarsministrar samlades i Bryssel. Trumps krigsminister Pete Hegseth skällde ut europeiska försvarsministrar efter noter.
Hegseths bisarra utskällning (Europas försvar är svagt pga invandrarna, Trump är att tacka för Ukrainas krigsframgångar? jaså Nato är en papperstiger men vad behöver vi då er amerikaner för?) levererade självklart svarta rubriker.

Och visst lyssnade de europeiska försvarsministrarna men de lyssnade efter besked och datum för hur snart USA tänker dra tillbaka sina resurser i Europa. Det är bra att veta för planeringen som pågår sedan en tid tillbaka för hur dessa ska ersättas (politisk verklighet).
EU-länderna har nämligen – liksom alla andra – noterat att USA och Israel genom Irankriget sprängt upp en stor del av USAs befintliga militära förmåga och att USA därför håller på att flytta bort en hel del av de resurser som hittills har stått parkerade i Europa.

Arg krigsminister i Europa

Krigsministern behövde kanske skälla av sig, han hade just blivit totalt förödmjukad i det krig han låtsades leda mot Iran.
USAs uppgörelse med Iran är en så total underkastelse – förödmjukelse om ni vill – att det är förstummande.
Iran slipper de sanktioner som varit i kraft sedan 1979, får krigsskadestånd från USA, behåller kontrollen över Hormuzsundet, USA lovar inte lägga sig i vem som styr landet…
I utbyte är allt som krävs att Iran upprepar vad man lovat många gånger – att inte skaffa sig kärnvapen. (Se den längre listan efter artikeln).

Och som lök på laxen tycks Iran i de fortsatta samtalen kunna få igenom att USA ska bryta sin decennielånga lojalitet med Israel och stoppa israelerna från att angripa Libanon.
Donald Trump skickade som en försmak ut sin vice president att i en rad TV-framträdanden angripa Israel och meddela att USA har fått nog. Sedan fick Vance marschorder till Geneve för att delta i Iran-samtalen.
Var det politisk teater eller verklighet?
Det avgörs av vad som händer härnäst. Kan Iran verkligen vara så starka just nu? USA så svagt?

Trump och hans administration är visserligen skickliga på att med ett ständigt takdropp av babbel förvränga bilden av vad som sker, men vad världen ser just nu är att:
* USAs krigsmakt kan förlora ett krig mot ett mycket mindre och fattigare land.
* USAs värde som militärt allierad är i så fall tveksamt.

Världen reagerar på detta. En rad Mellanöstern-länder skrev efter att ha blivit anfallna av Iran, snabbt avtal med Ukraina om att utveckla sina drönarförsvar.
På den försvars-industrimässa som pågått nu i juni, har samma länder också slutit miljardavtal med europeisk försvarsindustri – just de rika oljestater som länge la alla sina miljarder i USA.
USA gjorde ju inget för att skydda dem under Iran-kriget trots den militärallians de trodde sig ha med USA.

Arabländerna breddar sina vänskapsrelationer just nu och flera av dem – bl a Saudiarabien och UAE – har besökt Teheran för en möjlig nystart med regionens aktuella vinnare Iran. Bägge diskuterar investeringar i Iran också.
Iran skulle kunna sluta det här kriget med oanade rikedomar.
Först krigsskadestånd från USA (300 miljoner dollar). Sedan den nya möjligheten att ta ut avgifter för fartyg att passera Hormuz-sundet. Och nu sägs USA på gång att släppa Irans 12 miljarder dollar som frusits på bankkonton som del av sanktioner.

Långt bort i Asien har man också sett vad Europa och Mellanöstern sett. Sydöstasien vet att där de sitter, har Kina för tillfället alla kort (vilket Kina underströk genom att dagarna efter G7-mötet dra in export av flera viktiga mineraler till USA).
Skrämda av Irankrigets följder gör man i Sydöstasien stora nysatsningar för att gå över till förnybar energi – olja och gas, Trumps favoriter, vill ju ingen vara beroende av längre.

Veckan av politisk teater avslutades med ett EU-toppmöte som hade många frågor utan svar – kanske mest rapporterat var grälet om vem bland européerna som ska föra fredssamtal med Putin (vi som är störst!, ropade Macron och Merz, inte du, Costa! ropade andra medan några tjöt: Ingen alls!)

Men under avdelning politisk verklighet, hölls den första riktiga debatten bland ledarna om hur EU bör ställa sig till Kina – fiende, rival, partner?
I en 22 sidor lång och i övrigt pratsam sammanfattning av toppmötet, läser vi slutsatserna från Kina-debatten under punkt 39:
”Europeiska rådet höll en strategisk debatt på ämnet globala makroekonomiska obalanser.”

Här avstod man från all politisk teater utan höll sig till verkligheten: `Vi pratade om Kina, hade inga färdiga svar.`

————–

Detta lovade USA i Versailles-uppgörelsen:

* USA lovar att inte bomba eller hota Iran mer – om Iran tillfälligt ska hålla Hormuzsundet öppet,
* USA lovar lyfta blockaden mot iransk fartygstrafik inom senast 30 dagar,
* USA går med på att Iran tillsammans med Oman avgör ”framtiden för fartygstrafiken genom Hormuzsundet.”
* USA lovar att inte lägga sig i Irans inre angelägenheter (ni minns, regime change?),
* USA lovar att lyfta sanktionerna på Iran som varit kraft sedan 1979,
* USA lovar att allt krigande i Libanon för ett slut nu,
* USA lovar att ordna 300 mdr dollar till Iran för att bygga upp vad USA och Israel bombat,
* USA lovar att allt krigande i Libanon får ett slut nu,
*USA lovar att ta bort sin militär från Irans närhet senast 30 dagar efter det slutliga avtalet (vad som är Irans närhet är inte definierat men det kan betyda amerikanska baser i närliggande stater, hos USAS Mellanösternallierade).




















DELTA I DISKUSSIONEN

Genom att kommentera godkänner du vår integritetspolicy.