Merkel och Macron – båda har markerat mot supermakterna att det råder nya tider i världspolitiken nu.
Medan May lämnar walk over.
Läge nu, att hålla noga öga med den nye franske presidenten, en politiker vars varje drag är genomtänkt och samordnat med Tyskland:
Och läge att följa Angela Markel när Tyskland träder fram internationellt.
Angela Merkels sällsynt skarpa uttalande om att Europa inte längre kan lita helt på de gamla allierade (USA och Storbritannien) gjorde framförallt klart för oss alla att Tyskland nu kommer att agera utifrån denna nya geopolitiska uppfattning.
Hon tvekar inte om vad alternativet för Tyskland är: Ett enat Europa.
Bara dagen efter hennes öltälts-tal, markerade den nye franske presidenten Emmanuel Macron mot den andra supermakten – Ryssland.
Det var ingen tillfällighet.
Hur president Macron gjorde det, var oerhört intressant att se.
Han hedrade den ryske presidenten Vladimir Putin med att bjuda in honom till Paris som förste utländske statsöverhuvud.
Han tog emot Putin i gyllene slottsalar, i Versailles.
Han lyfte den långa historia som Frankrike och Ryssland delar, alla kulturella förbindelser.
Han diskuterade sedan internationella frågor med Putin.
Kort sagt, Macron tillerkände Ryssland och president Putin den roll i världspolitiken som de eftersträvar och anser sig ha rätt till.
Därefter drog han streck i sanden.
Han begärde att Ryssland skyddar de utsatta homosexuella i Tjetjenien (och underströk det med att bevilja politisk asyl till några samma dag).
Han meddelade att gasangrepp och vägran att släppa fram humanitära försändelser i Syrien kommer att leda till franska militära angrepp.
Och så angrep Macron skarpt rysk inblandning i det franska valet.
På presskonferensen.
Med Putin stående bredvid sig.
Därmed meddelade Macron att vara partners är en sak, men villkoren för partnerskapet sätter han själv.
Han gjorde något liknande i sitt handslags-manöver med den amerikanske presidenten.
”Putin, Trump och Erdogan är män som ägnar sig åt maktspel och jag vill att de ska veta att jag inte tänker låta dem komma undan med det”, sa Macron i en intervju nyligen.
President Macrons budskap är alltså att Frankrike från och med nu är en aktiv, internationell aktör att räkna med.
Han har redan låtit sina väljare veta att det innebär en militär roll.
Macrons andra resa utomlands som president (den första gick förstås till Berlin och Merkel) gick till de franska trupperna i Mali.
Medan hans företrädare som president, Francois Hollande, lät sig överraskas och kastas in i militära uppdrag gör Macron sig redo för rollen som militär överbefälhavare i förväg.
Emmanuel Macron gör inget som inte är noga genomtänkt och regisserat – från val av bakgrundsmusik (Europahymnen) till kostym (inte dyr) och transportsätt (ett brott med traditionen, militärjeep uppför Champs Elysées vid presidentinstallationen).
Det gör inte Angela Merkel heller.
Merkels attack på Trump-administrationen och Macrons tuffhet parad med öppning mot Putins Ryssland var samordnad och överlagd mellan dem bägge.
Merkel för sin del konstaterar att Trump-administrationen inte vill samarbeta om handel, inte garantera att Natos militära solidaritet gäller och inte vill lova delta i klimatarbetet vilket kan ses som ett försök att gynna amerikanskt näringsliv på andras bekostnad.
Där drog hon sina streck i sanden.
Nu har Tyskland och Frankrike meddelat omvärlden var de står.
Medan Emmanuel Macron återtar en position som Frankrike haft tidigare, så är Tysklands position ny (…nåja, nygammal…).
Sedan andra världskriget har Tyskland inte velat vara en internationell aktör.
Tyskarna har inte velat se sitt land agera självmedvetet eller aggressivt.
När tyska trupper lämnade landet för första gången efter andra världskriget – till Afghanistan 2002 – var det under stor tveksamhet och en hel del kritik från medborgarna.
Men det Tyskland som nu i veckan såg Merkel sätta upp kalla handen mot Trumps USA, välkomnade det nya läget.
Hennes politiska opposition tävlar i att vara ännu tuffare mot USA än hon.
Tyska kommentatorer ser inget skäl längre att låta historien hålla Tyskland tillbaka längre.
Samtidigt är Angela Merkel oändligt tacksam att med Macron får Europa en fransk president som vill stå vid Tysklands sida.
Då blir det ”Europa” som stiger fram, inte ett maktlystet Tyskland.
Helt är obehaget från nazisttiden ännu inte försvunnet.
Så Tyskland kliver fram, Frankrike vid dess sida men Europas tredje inflytelserika aktör, Storbritannien, backar.
Bilderna från Nato-toppmötet i förra veckan, liksom G7-mötet som följde därefter, visar hur den brittiska premiärministern Theresa May ständigt står i utkanten av gruppen, utan att tala med någon.
Det är förstås självvalt.
Mays första prioritet är att vinna ett val som hon själv har utlyst i otid för att hon låg så långt framme i opinionsmätningarna, ett försprång som hon därefter har lyckats tappa trots att oppositionspartiet labour är rätt illa omtyckt.
Hennes andra prioritet är att lämna världens rikaste konsumentmarknad för att sedan förhandla tillträde till denna världens rikaste konsumentmarknad på så goda villkor hon kan få.
Den brittiska regeringens enda inhopp i världspolitiken sedan förra sommarens brexit-omröstning, bestod i att försöka intressera EU-kollegerna bli utsedd som mellanhand till USA-administrationen.
Det avslogs.
För EU betyder det brittiska utträdet att man kan gå längre i europeiskt försvarssamarbete.
Britterna kan inte längre använda sitt veto som de gjort hittills.
Vid det senaste försvarsministermötet kunde EU därför klubba en lång rad praktiska steg i ökat samarbete.
Den svenske försvarsministern skolkade för övrigt från mötet – han var i Washington för att utvinna en försvarsgaranti från Trump-administrationen.
Nato förblir Europas militära gren, oavsett hur Trump ställer sig
EUs försvarsplaner bygger på Nato och man samarbetar nära, delar på arbetsuppgifter och resurser istället för att dubblera.
Men de berömda 2 procenten försvarsutgifter per Natoland som president Trump så lustigt har missuppfattat (han tror att natoländer är skyldiga honom pengar…?) , de kommer att genomföras på et europeiskt sätt.
Det betyder att t ex bistånd, utveckling och migrationskostnader kommer att räknas in – européer betraktar inte antal stridstanks som enda mått på ett starkt försvar. Allt som kan förebygga konflikter räknas också.
EU-länderna har ett kort i rockärmen som man har enats om att plocka fram.
Om EU-länderna samordnade sina militära resurser, så kunde man sluta att dubblera inköpen.
Det finns 26,5 miljarder euro per år att spara på det viset, enligt officiella siffror.
I Europa kostar en identisk mängd militär upprustning fem gånger mer än det gör för amerikanarna – eftersom alla länder vill köpa egna grejer.
Ska då Tyskland i fortsättningen få excellera i att bygga stridstanks och fransmännen stridsflyg för att sedan slås ihop i en stor europeisk militärpool?
Så ser ambitionerna ut.
Första stegen har tagits.
Återstår dock att se hur långt på den vägen européerna vågar gå. för det skulle onekligen kräva ett oerhört ömsesidigt förtroende för att ta det hela vägen.