Hota och skramla ni, men när dammet väl lagt sig stiger ändå Ursula von der Leyen som Europas rätt obesegrade drottning.
Man måste erkänna att det har gått Von der Leyens väg, om vi summerar hur höstens stora drama avlöpte.
Alltså det drama där regeringar och Europaparlament skulle utse en ”EU-regering” för fem år framåt, bestående av 26 EU-kommissionärer att arbeta med ordförande Ursula von der Leyen.
* Hon fick alla 26 föreslagna kommissionärer godkända.
* Nya kommissionen kan helt enligt plan börja arbeta den 1 december.
* Ingen tvingades byta jobb eller nedgraderades.
(Med det lilla undantaget att Ungerns hälsokommissionär Oliver Varhelyi ska hålla fingrarna borta från abortfrågan. Vilket ändå inte är EU-kompetens.)
Men fick hon inte svagare förtroende än alla tidigare kandidater?
Vem bryr sig.
Vi lever i helt andra politiska tider. Tidigare kandidater slapp möta ett parlament till tredjedelen fyllt med extremhöger och högernationalister.
Nytt är också att 36 ledamöter som valde att INTE rösta ja, gjorde det helt och hållet av inrikespolitiska skäl.
För spanska Partida Populars 22 ledamöter handlade omröstningen bara om vem som ska beskyllas för Valencias översvämningar (de själva eller spanska socialister).
14 tyska socialdemokrater fick order av förbundskansler Scholz att inför det stundande tyska valet markera mot borgerliga Von der Leyen.
Lite osnyggt, eftersom samma ledamöter ju redan hade godkänt varje enskild ny kommissionär.
Osnyggt också för att samma ledamöter (EPP och S&D) precis hade enats med liberalerna i Renew om ett pragmatiskt samarbete kring 9 politiska målsättningar, hämtade ordagrant ur Ursula von der Leyens programförklaring.
Nåja, hon kan strunta i låga röstsiffror så länge det räckte till en majoritet.
Hon har nu sina 26 kommissionärer i ett tajt grepp. Dessa har fått ansvarsområden som skiljer sig från tidigare EU-kommissionärers – numera ligger allt i linje med Von der Leyens plan för vad EU bör göra de fem närmaste åren.
Instruktioner som hon gett dem om vad de ska göra är mycket exakta, liknar inte något ur en tidigare EU-kommission.
Så Von der Leyen ligger nog inte vaken och räknar hur många stödröster hon inte fick. Hon jobbar redan, hon har ju fått sina EU-kommissionärer lova att inom 100 dagar avleverera sju tunga lagpaket:
* En vitbok för europeiskt försvar
* En deal för ”ren industri”
* En framtidsvision för jordbruket och livsmedelstrygghet
* Ett initiativ för (europeiska) AI-kluster
* Djupanalys över behovet av EU-reformer inför utvidgning
* En handlingsplan för cybersäker sjukvård
* Avspark för dialog med ungdomen
Före den 11 mars ska vi få se allt detta, alltså.
Parallellt måste kommissionen också hantera en aktuell konflikt med Kina apropå EU-biltullar på kinesiska elbilar.
Handelsavtalet Mercosur med fyra stora sydamerikanska länder ska slutförhandlas – och sedan ska en majoritet EU-länder samt Europaparlamentet övertalas att godkänna det.
Det faller också på kommissionen att leda arbetet med att stötta Ukraina inför en tung krigsvinter.
Några veckor efter nyår lär påhitten från Donald Trump börja rulla in och behöva bemötas.
Inte helt otänkbart är en växande flyktingström i riktning mot EU eftersom Israel bombar allt fler länder i Mellanöstern plus att rebeller i Syrien står inne i diktatorn Assads huvudstad.
Från Frankrike kan EU inte vänta sig något ledarskap i det gungfly som dessa dagar utgör. President Macron är sidosteppad och premiärminister Barnier kan få sparken av parlamentet vilken vecka som helst – om han inte ger efter för extremhögerns krav på att försöka riva upp ett eller annat EU-beslut.
Från Tyskland finns inget europeiskt ledarskap att hämta – men kanske mer trassel eftersom det politiska ledarskapet gärna lovar också riva upp ett eller annat EU-beslut i hettan av landets pågående valkampanj.
I Italien kämpar premiärminister Giorgia Meloni med domstolarna som med hänvisning till konstitutionen underkänner hennes regerings idéer.
I Spanien vacklar en svag premiärminister Sanchez mellan diverse politiska fallgropar.
Ursula von der Leyen förblir förstås inte länge ensam i strålkastarljuset.
Den 1 december får EU-regeringarna en helt egen ny ”president”, rådsordförande Antonio Costas från Portugal tar över från belgaren Charles Michel.
Inrikes lyckades han som premiärminister balansera över det politiska landskapet under nio år (nu helt splittrat) och samma egenskaper kan komma till användning för att samla EU-länderna.
Costas kan potentiellt bli en värdefull partner till Ursula von der Leyen. Hans politiska instinkter under sina 9 år som premiärminister har varit starkt europeiska.
Tyskland byter regering efter februari månads val och byter framförallt förbundskansler – från den passive Olaf Scholz till (högst troligt) CDU/CSUs Friedrich Merz.
Merz skulle kunna stärka Von der Leyen. Dels är de från samma politiska grupp men Merz skulle också kunna bromsa den potentiellt besvärlige Manfred Weber i Europaparlamentet.
Tyske Webers ledarskap över parlamentets största grupp EPP har denna hösttermin betytt ett hoppande mellan att söka stöd hos mittenpolitiker eller nationalisthöger. Han anklagas redan för löftesbrott från mitten, han har tillåtit spanska PP ställa till orimligt trubbel för en inkommande EU-kommission och han har förvärrat lagstiftning bara för att han kan.
Som tysk förbundskansler kommer Friedrich Merz inte ha råd med det slags agerande från Webers sida. Merz kommer få regera i koalition med ett, möjligen med två andra partier (liberaler, socialdemokrater eller gröna), vilket innebär att han måste bli en politisk pragmatiker, stå ut med kompromisser.
Att partikamraten Weber i Europaparlamentet skulle göra livet surt för Merz genom att inte stötta EU-beslut som han förhandlat fram först i tyska koalitionen och sedan i ministerrådet, duger inte.
Men allt det ligger i en osäker framtid.
När den nya EU-kommissionen tillträder den 1 december 2024 är Ursula von der Leyen utan konkurrens den mest inflytelserika politikern i EU.
Hon har fokus, hon har en tydlig plan, hon har ett tidschema, hon har folk att utföra hennes instruktioner.
Och hon har allt mandat hon behöver från såväl EUs stats- och regeringschefer som Europaparlamentet.